MAVALA Baby Blue.

dagens disco-arkeologi: Paul Rein - Baby Blue(men jag tänkte direkt på det som kommer sist i den här posten dock) Inget som lite ostig åttiotalspop... :P

Mera ljusblått! (och 'neej!' hördes en enhällig kör.... :P )

Här är ett lack som är riktigt nostalgiskt för mig. Långt, långt tillbaks i forntiden, 1997 eller så köpte jag det första gången och plöjde mig igenom säkert tre flaskor innan det inte gick att hitta någonstans längre. Minns att jag haft det på midsommarfirande i skärgården i slutet av nittiotalet och hur fin jag kände mig. :)

-skugga-

Fin var dock de sista jag kände mig igår kväll när jag skulle till att lacka. Då, innan min tid som lackdåre visste jag ju inte så mycket bättre utan accepterade lack som de var.
Men detta är RINNIGT! Ta för mycket på borsten och nagelbanden drunknar. Ta för lite och det strimmar sig som en zebra under ett solbelyst träd. Dessutom är det extremt svårt att jämna till om det pölar sig på fel ställe. Plus att täckningsförmågan är typ noll.

blixt...kika gärna efter det blå smygskimret...

Vet inte hur Mavala tänkte här, om man ska köra 2 lager och se ut som syrebristens drottning(Mavala Blue Baby?) eller som jag, framhärda som en dåre och smacka på fem lager(kontemplerade ett sjätte men nån nedra ordning får det allt vara)?

Tror aldrig jag öst på så mycket med något lack, någonsin. :O

Irritationen steg varefter lagren kom till så när det var dags för överlack var jag på vippen att bara torka bort alltihop och börja om, antingen med nåt helt annat eller möjligen med ett lager vitt underst. Vilket härke.

..å så sol! det kanske blir vår i år med om vi sköter oss... :D

Men! Seche Vite löser allt. Iallafall ibland...så allteftersom hela debaclet härdade och randigheterna la sig så blev jag allt gladare och glädjen över att återigen få använda det här lacket vann. För jag har faktiskt längtat. Så mycket att jag jagade rätt på lacket på en tysk webshop i somras. I Sverige har jag inte sett röken av det även om jag i efterhand läst att det dök upp i nån kollektion med bara blå lack för några år sen. Det tåget missade dock jag. :)

Till sist bjuppar jag på den här låten med en av mina absoluta favoritartister från Japan, KOTOKO. Från senaste plattan Epsilon no fune, en skiva jag först mest tyckte bestod av lagom intressanta anime-OP's och grejer som blev över när MELL eller Kawada Mami varit i studion, men jag börjar långsamt vänja mig. Inget slår dock Hane, men det är en annan historia. :)